Maximus & Kyra

Jag och Jens står framför det tyngsta beslutet någonsin, Jag orkar inte tänka på hur det ska bli.


Max har blivit sämre, vi får ibland bära honom ner för trapporna, han ligger för det mesta och sover, han sätter sig eller lägger sig när vi är ute och går. Han har ont, och det gör så ont att se honom så här. Vi vill hans bästa, vi tänker på honom i första hand, och vi vill aldrig att han ska få lida och känna smärta. Amputera tårna och vänta på nästa belastning känns inte som ett alternativ.
I morgon ska vi in och ge honom en kortison spruta i vardera tass. Visst det kan funka, en kortare tid, men vi kan inte låta honom gå på kortison månad efter månad bara för att vi till varje pris vill ha honom kvar.
Men det är tungt att fatta det och ta det sista beslutet och låta honom somna in, Han är vårt allt, och vi är beredd att göra vad som helst för honom.. det är så förbannat orättvist.. Jag är så arg! Arg över att det är vårt lilla hjärta som blir drabbad av det här. Jag vet inte hur vi ska klara detta.

Max min prins, utan dig vet jag inte, jag ser hopp men jag vet vad sanningen och det mest realistiska är.

Jag är rädd.. Det är overkligt och jag känner mig tom..