Max..

I fredags fick var älskade Max somna in lungt och stilla på veterinärkliniken i Valbo.

Han var lugn och glad, gick in på kliniken med en boll i munnen och visade upp hur duktig han var.
Vi fick gå in på ett rum och fick en pläd att lägga oss tillrätta på, vi pratade med Max och berättade hur duktig han var. Han la sig fint och snällt och la huvudet i knät på Jens. Veterinären kom in och gav honom lugnade och lämnade oss i fred medans Max blev tröttare och tröttare.
Snart skulle han få springa omkring och jaga kaniner och pippifåglar..
Veterinären kommer in och sätter kanylen i benet på honom och berättar ett så fort medlet går in i kroppen och tar han några andetag och somnar.
Jag håller hans huvud och pussar honom i pannan och klappar han lugnt och medlet sprutas in och Max andetag blir djupare och djupare, tills dom är helt borta, vi pratar hela tiden med honom - Sov gott gubben, vi kommer snart.. Vi ses snart. Vi älskar dig... -

Saknaden och sorgen är stor, men han lämnar, många glada minnen efter sig och han har en stor plats i mångas hjärtan.




Tungt-

Det här är det mest smärtsamma jag har gjort i hela mitt liv..

I morgon ska vår älskade Max få vandra över regnbågsbron där inga sjukdomar finns, ingen smärta, ingen rädsla. Bara lek och bus med alla andra hundar. Fanny kommer finnas där och ta hand om honom.

Hur ska man kunna säga hejdå till ens bästa vän? Hur ska man kunna släppa taget? Hur ska man klara av att se honom somna in? Hur ska man klara av att gå därifrån utan honom? Vad ska man säga? Sov gott, Vi ses snart gubben..

Hur kan man kunna vara stark för hans skull? Hur ska jag kunna lägga band på mina känslor så han inte ska vara rädd..
Jag är livrädd..



Hunden är mer än människans bästa vän.. Han är en bit av mig..


Max



RSS 2.0